Lilla Lea kommer till världen

Det hela startade med att jag hade spenderat en hel dag på IKEA tillsammans med Sofie och hennes man Martin. Jag hade precis kommit innanför dörren när vattnet gick.  Jag ringde till Björn och berättade att vattnet hade gått men att det nog inte var någon stress. Sedan ringde jag min läkare eftersom jag hade fått instruktioner från från honom att jag skulle ringa direkt om vattnet gick (strax innan hade han intygat mig att det är MYCKET ovanligt att vattnet går - det händer nästan bara på film).  Hos läkaren sa de till mig att jag direkt skulle åka till sjukhuset. Jag ringde tillbaka till Björn som till min stora lättnad redan var på väg hem och var vid parken när jag ringde. Jag hade inte packat den famösa väskan så jag gick runt i lägenheten och plockade ihop det vi skulle behöva. Varje gång jag böjde mig ner forsade det ännu mer vatten ut - helt otroligt vad mycket vatten jag har burit runt på. 

Björn kom hem och vi gick ut för att ta en taxi till sjukhuset. Detta var runt 17 tiden vilket är precis den tiden när taxichaufförerna har skiftbyte och det är helt hopplöst att få en taxi. Vi fick tag på en som hade gått av sitt skift men när B förklarade att jag "was in labour" så körde han oss till sjukhuset. Jag hade som tur var nästan inga värkar alls utan det enda som indikerade att det var något på gång var det ständiga flödet av vatten. Jag satt med en stor duschhandduk runt omkring höften och jag lyckades ta mig genom resan utan att söla ner taxin. Däremot tog det oss nästan en timme att komma fram till sjukhuset p.g.a. att det var rusningstrafik vilket gör det extra långsamt att ta sig cross town då sjukhuset ligger på 68th street på East Side. 

Väl framme vid sjukhuset satte de mig i en rullstol och Björn körde mig upp till födselavdelningen. Där fick vi direkt ett av rummen där de installerade oss och som skulle vara vårt rum under hela förlossningen. Eftersom de är oroliga för infektionsrisken efter vattnet har gått så satte de igång mig direkt med värkstimulerande dropp vilket var runt kl. 19. Jag började då så smått få värkar som ökade rätt snabbt i intensitet och runt 23 tiden var de mycket intensiva och jag bad om att få en epidural. Björn blev utskickad i korridoren och narkosläkaren kom och 20 minuter senare satt epiduralen på plats. Jag har hört mardrömshistorier om sprutan de använder för att placera slangen i ryggen men allt gick bra trots tre värkar under isättningen där jag var tvungen att sitta helt stilla. 

Epiduralen var HELT fantastisk. Från grymma värkar till helt utan smärta. Från det att epiduralen började verka tog det ca. 8 timmar innan lilla Pyret föddes. Björn låg på en fåtölj vid sidan av sängen och sov. Jag kunde inte alls sova men kunde i varje fall vila fram tills det var dags. 

Efter 25 minuter krystande kom lilla pyret till världen kl. 07:53 den 16 September 2010. Pappa fick klippa navelsträngen och följa med sjuksköterskorna när de kollade att allt stod rätt till. Det var verkligen så fantastiskt att ha henne i våra armar. Världens sötaste lilla Lea. 

Efter ungefär en timme flyttades vi över från födselavdelningen till den avdelningen där vi skulle stanna i två dagar.

Efter två dagar på sjukhuset var det dags att åka hem med vårt lilla knyte. Ali kom och hämtade oss i deras bil och det var så skönt att slippa transportera lilla Lea i en tokig taxi genom stan. 

Väl hemma kom Hanna förbi med en matkorg med jättegoda delikatesser som vi kastade oss över. Underbart gott. Dagen efter kom Sara förbi med ytterligare en matkorg med godbitar från den restaurangen som jag har suktat efter under hela gravideten: Salumeria Rosi. Vilka fantastiska vänner vi har!